Massmedia Exodus

Denna sektion av Svenskfinland granskas 2008 handlar om vad massmedierna egentliga är, dvs. vilken kommunikationsmodell som representeras av massmedierna. Svenskfinland granskas 2008 har en kritisk inställning till massmediorna och förespråker en utveckling där abonnenter, läsare, tittare… såkallade konsumenter… ökar sin självrespekt och inhämtar information på annat sätt än genom massmedierna om det bara är möjligt. Med dagens teknik är detta inte en utopistisk föreställning. I själva verket är det ganska lätt. Författaren kan med stolthet konstatera sig ha sagt upp tv-licensen augusti 2007. Hbl-prenumeration går samma öde tillmötes nu under sommaren. Läsarna får här följa med denna utveckling samt lära sig ett och annat nytt om hur man vänder massmedierna ryggen, utan att gå miste om relevant samhällsinformation.

Februari 2009

Har du blivit offer för en journalist? Svar på några myter om mediernas makt
Jag kommer att ta itu med några av de kända myterna som sprids av medierna och sedan upprepas i vardagen. Myterna gäller mediernas och journalistens ställning i samhället. Emedan journalisterna gärna vill se på sig själva som en yrkeskår som t.ex. läkare, jurister eller ingenjörer är detta i verkligheten väldigt långt ifrån sanningen. Eftersom många journalister saknar en forskarutbildning (något som man skulle tro vore mycket bra att ha för att undvika försnabbade slutsatser och ensidig nyhetsbevakning) är de inte ens nödvändigtvis förtrogna med den systematik som behövs för att komma åt (eller åtminstone komma närmare) ”sanningen”.

Journalisten handlar på allamansrätten när det gäller att närma sig individer, organisationer eller företag. Med andra ord har du precis samma rättigheter som journalisten att t.ex. stiga fram och börja utfråga en helt främmande person om dennes  angelägenheter eller om företaget. Det finns ingen ”journalistisk myndighet” som skiljer journalister från mannen på gatan (fastän många journalister säkert skulle vilja lobba för en sådan maktställning). Om jag börjar peta i dina privata ängelägenheter, komma åt dina privata korrespondenser, samla information om dig i databaser och mappar (framförallt känsliga uppgifter), ringa upp dina vänner (eller skolor, tidigare jobb, företagspartners, osv.) så rör jag mig i gråzonen för vad som benämnas brott mot privatliv.  Samma regler gäller för journalisten.

Om du däremot är en offentlig person och i synnerhet offentlig (statlig, kommunal, regional) beslutsfattare kan jag däremot (även som privatperson) samla dina tidigare beslut och uttalanden (om de är offentliga eller får bli offentliga) och skriva artiklar om dem. Men god sed och ansvarfull unyttjande av yttrandefriheten kräver att jag håller mig till fakta och till sanningen (med utrymme för enskilda tyckande och egna åsikter, såklart). Många journalister har problem med denna aspekt, tyvärr. Nedan tar jag upp några av de vanligaste myterna om journalisternas och mediernas rättigheter.

Kom ihåg:  Om du inte skulle ha rätt att göra det, så har inte heller journalisten rätt att göra det!

Myt 1:   Journalisterna har rätt att fråga mig, eftersom det gäller allmänhetens intresse.

Fel!  Även om du är politiker (offentlig beslutsfattare) kan du slå luren i örat på journalisten (precis som många journalister gör åt sina läsare). Vad som i själva verket menas med ”allmänt intresse” brukar tänjas och vridas så att journliasten och mediahuset ifråga får göra som de vill. I själva verket, skulle rättsväsendet pröva flera fall, är det sannolikt att definitionen på vad som utgör allmänintresset skulle bli ganska snäv i jämförelse med vad medierna tycker att det är.

Om du är beslutsfattare eller om dina beslut och handlingar påverkar många människors rättigheter eller några människors viktiga intressen avsevärt mycket så bör du (men du tvingas inte) ge den information du kan om hur du har handlat, bakgrunden till dina handlingar och varför du har handlat som du har gjort. Om du har gjort fel eller gjort bort dig, borde du tåla kritik och ha självkritik och erkänna fel (samt rätt till dem om möjligt). Detta handlar om din etik, framförallt. Det handlar inte om någon rätt som medierna skulle ha gentemot dig! En tidning, blog, tv-kanal är just ett medium för att kommunicera med andra. En bra journalist låter dig förklara verkligheten såsom du ser den till personer som är intresserade av att veta vad du gör och hur du har tänkt. Men du är aldrig tvungen att ge en intervju eller svara.

Myt 2:   Om jag inte ställer upp är det ett tecken på att något är skumt

Fel!  Du behöver inte svara på frågor om dina angelägeheter som inte har ställts av en myndighet som enligt lagen har rätt att utfråg dig. Och även då kan du vanligen konsultera med din jurist och även ha din advokat med dig. Och det kan finnas många legitima orsaker till att du inte vill tala med en viss tidning, journalist eller mediabolag. Det kan ha lika mycket att göra med själva journalisten, tidningen eller mediabolaget som det har att göra med intervjuobjekt.

Om du av erfarenhet vet att medierna vägrar att bevaka det goda du gör, medan de alltid tycks vara på plats när dina handlingar betvivlas är detta ett tecken på att du inte av rimliga grunder kan vänta dig en balanserad bevakning. Då kan du själv granska bakgrunden (aktivister, radikalpolitiker, smutsjournalistik) hos den journalist (eller tidning) som vill ställa frågor. Och om du hittar något skumt hos den tidningen eller journalisten är det alltid bra att säga ifrån, även till chefredaktören, för att klargöra varför du inte ställer upp.

Slutligen har du möjligheten att besvara frågorna i allmänhet (hänvisande till fakta) på en egen hemsida. Här kan du också nämna att du inte ställt upp för en viss journalist eller tidning och bakgrunden till detta.

Det finns också ibland lagliga eller helt legitima orsaker till att du inte kan ställa upp fastän du själv skulle vilja. En kompetent journalist borde förstå detta när du förklarar det.

Myt 3:   Journalister får inte undersöka journalister

Fullständigt felaktigt!

I själva verket vore det mycket bra för medierna och för journalistiken om flera journalister som producerat tvivelaktiga nyheter undersöktes, både vad gäller den personliga bakgrunden (så långt som detta evt. förklarar bristen på neutralitet) och förhållanden till företag, organisationer, samhälleliga aktörer, osv.

Enligt den mycket tänjade definitionen som medierna har för vad som utgör allmänintresse så är journalister offentliga personer som kan och bör undersökas närmare. I själva verket behöver du inte betitla dig journalist (det kan förresten vem som helst göra som skriver då och då) för att göra undersökande journalistik om en journalist eller om en tidning eller ett mediabolag. Till och med ett intervjuobjekt kan undersöka tidningen eller journalisten som intervjuat en, i synnerhet om det senare visare sig att journalisten är nära knuten till en kokurrent (t.ex. ett stort teknologibolag eller en stat). Det som många företagare och högtkvalificerade yrkespersoner inte tycks förstå är att konkurrerande företag eller till och med stater som bedriver olaglig företagsövervakning kan utnyttja tidningar, journalister och mediabolag för att få tag på strategisk information på ett tillsynes lagligt sätt eller för att sätta käpp i hjul för konkurrenter.

Myt 4:   Om de blir förbannade på mig så bevakar de inte mig

Sannolikt!

Många har en önskan om att synas och höras i tidningen, på tv, på radio, osv.  Det är förståeligt. Man vill att ens liv och livsverk ska betyda något in ett större sammanhang. Och många tror att medierna plockar upp människor med sina goda gärningar bara de börjar synas på ett slags radarsystem.  Detta stämmer inte. Journalister är ofta mycket lata, inskränkta och egoistiska människor. De bevakar sådant som de själva är intresserade av. Om de har snäva intressen och även är litet enkelfuntade, så spelar det inte någon roll för dem om du har upptäckt en ny modell eller ens skrivit en mycket intressant bok.

Många tidningsreaktioner har någon politik om personer, företag och organisationer som de inte någon gång kommer att bevaka. Ibland är orsaken att du upplever sig ha blivit bombarderad med skräppost. Men de har också en tendens att räkna en enskild e-mail som skräppost om det inte handlar om något som de själva absolut tycker att är viktigt och intressant, även om meddelandet uppfyller alla krav för ett bra pressmeddelande. Ibland blir denna politik rentav konspirationsaktig när en tidning får på näsan av ett företag eller person och sedan för att ”hämnas” beslutar att inte bevaka företaget eller personen alls.

Då kan man likaväl fråga om tidningen eller journalisten egentliga följer de regler som de har lagt upp för sig själva. Förstås är det journalisterna själva som övervakar sina egna handlingar så att någon reell risk för ingrepp finns inte om de gör bort sig. Då gäller det för personen eller företaget att irrelevantförklara massmedierna och utnyttja de nya möjligheterna som finns att få ut viktig information.

Mer om detta i nästa avsnitt.

Januari 2009

Jag bestämmer själv vad som utgör en nyhet, tack!

I förra inlägg gjorde jag en kort genomgång av processen att flyktigt läsa igenom nyhetsrubriker på nätet medan man arbetar eller annars surfar och söker information. Jag brukar sätta igång så fort jag öppnar datorn.  Det är överraskande sällan att jag som akademiker hittar några seriösa nyheter som kräver att jag ska titta närmare. Det är också skäl att komma ihåg (om man talar flera språk än bara finska eller svenska) att de nyheter vi får i Finland ofta är mycket nedvattnade i jämförelse med vad mediorna närmare ”storyn” håller på att berätta. Ibland är nyheterna flera dagar gamla (jfr. Hufvudstadsbladet, eller HBL som den nu vill heta) så att tjänsten har i praktiken ingen annan uppgift  än att fungera som ett slags ”readers digest” av allt som händer i världen för folk som inte slippar utanför de språkliga fängselmurarna. Men bra ävenså.

Ibland stickar det faktiskt fram en rubrik som lämpar sig till tänkande vuxna och verkligen kan sägas vara en nyhet. Då läser jag vidare.  Men jag är också väl medveten om att alltförmånga av dagens journalister också är aktivister. Beroende av storyns art, hamnar jag väldigt ofta att besöka nyhetsobjektets egna sidor eller officiella rapporter i tillägg till ”snabbmaten” som journalisten bjudit på i sin artikel. Och då, ja väldigt ofta upptäcker jag att journalisten varit mycket selektiv i sitt val av hur situationen och händelserna ska se ut. Mitt råd till ”offren” för en journalists intervju (om man har frånsagt sig sin absoluta rätt att slå luren i öra på reportern) och i synnerhet om mediahusets agenda och avsikt är att få objektet att se skumt eller otrovärdigt ut (dålig publicitet är inte alltid förtjänat) är helt enkelt att hänvisa till en egen källa eller sida där objektet själv redogör för sin sida och för fakta som journalisten valt att lämna ut. Det är sådana sidor som jag genast besöker när jag läser vad mediorna har skrivit om en person eller ett företag. Och oftast ser verkligeheten mer mångfaciterad ut än när man började med nyhetsartikeln.

Jag har använt denna metod dagligen i snart två år. Under tiden har jag sagt upp HBL-prenumerationen (något som jag inte en enda gång har ångrat) och TV-licensen.  Överraskande nog känner jag mig lika informerad än när jag betalade för dessa onödiga extra i mitt liv. Nu är det jag som bestämmer vad som utgör en nyhet. Och numera är jag inte beroende på något sätt av fräcka journalister som ser på sina läsare som dum och barnslig publik.

Juli 2008

Du är inte välkommen i mitt hem!

Har någon av er någonsin sagt detta åt någon som ni hade ingen lust att träffa? Låter det litet fräckt?

Kanske det är litet fräckt. Men däremot skulle jag vilja påstå att få av er har för vana att tillåta främmande att dyka up i era hem objudna. Och jag skulle vilja påstå att vår rubrik inte alls är fräckare än den behandling som ni eller jag skulle få utstå om vi regelbundet skulle skicka egna nyheter om vad vi tycker vara intressant och viktigt till Rundradio, MTV, Nelonen eller Iltalehti.

Men det är just detta som sker när vi köper en tidning eller byter till en tv-kanal. Tidigare inlägg borde ha klargjort att mediernas sätt att operera inte är liktydigt med ömsesidig kommunikation och att hela konceptet omöjligen kan bygga på jämställdhet mellan ähörare och talare. I själva verket om vi tänker noggrant igenom hur medierna fungerar och ser på sin publik märker man att hela ideen är ganska fräck, ja ännu fräckare än rubriken för detta inlägg. Och jag väljer inte bara mina vänner, utan också mina informatörer.

Det är dyrt att resa runt i världen, intervjua folk och ta bilder på olika evenemang. Men numera tas det bilder och presenteras information direkt på internät så att vi inte behöver resa till en vetenskapskonferens, ett stadsfullmäktigemöte, en dimission eller ibland ens en gudstjänst. Organisationer erbjuder också sina egna synviklar och det är inte svårt för läsaren att besöka ett fåtal sidor för att jämföra vad ett företag själv säger och vad andra påstår om företaget. Behöver vi då verkligen journalister för att bli klokare på allt detta?

Om jag surfer på nätet och besöker själv de sidorna som ger mig den information som jag vill ha så fungerar nyhetsrubrikerna höst som en påminnelse att själv besöka källorna och få reda på hela historien. Så ska det fungera och detta utgör en grundprincip för hur jag filtrerar bort det som massmedierna tycker att är viktigt till fördel för det som jag själv på goda grunder vet att är viktigt. Därmed har vi vår första anvisning:

1) Skanna igenom nyhetsrubiker i förbifarten på nätet om du måste!

2) Gå till huvudkällan eller en sammanfattning och sedan till en källa som är kritisk mot källan om ämnet är relevant och intresserar dig!

3) Who cares what the journalist says or thinks about it!!!

Nästa gång kommer vi att titta närmare på denna metod och att tala en aning mer om de tekniska lösningarna som finns att tillgå för att stänga ut ovälkomna mediagäster och innehåll från hemmet. Till dess, önsker vi er en mediafri månad!

Juni 2008

Massmedierna innebär nästan alltid undermåligt innehåll

Att försöka vara allting till alla människor är inte realistiskt, inte så länge mänskligheten inte ser ut som ”The Borg” från tv-serien Star Trek. Inte ens i ett relativt homogent samhälle som Finland kan massmedierna realistiskt uppnå detta syfte. Men Rundradion, FST, Hufvudstadbladet, Radio X3M, Radio Vega och andra har försökt, även om de specialiserat sig en aning. Beklagar, men att försöka är inte att förväxlas med att lyckas.

Snälla! Man behöver inte se på tv eller lyssna på radio. Läkaren kan säkert försäkra sig inte känna till några patienter vars dödsorsak varit ”brist på TV-program”. Man kan läsa böcker. Tänk på detta! När man är bokvän går man och själv väljer ut en bok eller några böcker åt gången. Och man brukar vara ganska kritisk. Hittar man inte på ett ställe så går man till ett annat. Ingen säger ”idag är det torsdag och det är dessa böcker som gäller”. Och man läser de böckerna som man själv valt ut när man vill. Denna möjlighet har man inte med TV eller med de nyheterna som en oftast omogen är kulturfattig redaktion valt ut åt ”konsumenterna”. Ha litet självrespekt! Varje timme som ni uppoffrar för att titta eller lyssna på något som någon annan har skapat är en timme borta från era egna liv. Det är för värdefullt för att kasta bort.

Med hjälp av dagens teknik, bl.a. Internet kan man plocka ut innehåll som man själv anser att passar ihop med de egna värderingar och den egna intelligensen. Man kan vara selektiv och bestämma själv hur man uppoffrar sin tid. På så sätt kan man vända massmedierna ryggen, bara men inte blir fångad av dem på Internet istället. Men hur man undviker detta, alltså hur man användar sig av filtreringens konst förblir ämnet för nästa månad. Ni funderar väl på att vara utan tv och radio under semestertiden, väl?

Maj 2008

Massmedierna innebär ensidig kommunikation

För det mesta kan det konstateras att massmediernas kommunikationsmodell är ensidig och autokratisk. Det är journalisten som talar. Det är chefredaktören som väljer vad du och jag får eller inte får veta. De väljer vad de anser vara viktig information ur läsarnas eller tittarnas synvinkel utan att ha någon riktig dialog med oss. Vi blir alltså relegerade till rollen som passiv konsument och åhörare. Käre läsare! Tänk på ditt personliga liv!

Hur länge skulle du orka umgås med en vän eller en bekant som behandlade dig på samma sätt som medierna behandlar de flesta av sina ”konsumenter”? Och om du konstaterade att en vän eller en bekant berättade endast en snäv och ensidig version av olika händelser eller utelämnade en hel del information som du skulle vilja veta? Hur länge skulle du anlita denna person som ”informatör”?

Vad ska en passiv mediakonsument göra för att slippa denna roll och få in mångsidig och relevant information?

Mediakonsumenter ska aktivera sig genom att själv välja information från ursprungliga källor och jämföra informationen med andra källor. Så fort man lärt sig metodologin för inhämtande av kvalitetsinformation upphör man att vara mediakonsument och blir därmed medborgare. Journalisternas makt upphör så fort medborgaren övervinner sin intellektuella lättja och själv behandlar information som hon anser vara relevant och viktigt. Detta säger jag som journalist! Så fort man själv börjar tänka och får en vis ”gatuvishet” vad gäller informationskällor kan man säga upp tidningsprenumerationen. För dem som vet var man får tag på kvalitetsfilmer på internet kan det även bli aktuellt med att säga upp tv-licensen! Då är det jag som medborgare som själv väljer vad jag tittar på och när. Och jag får del av ett helt kulturliv som ligger utanför massmediernas sfär.