Myterna om Mediernas Maktställning Avslöjade – Var och en kan tacka nej till Journalisterna

Har du blivit offer för en journalist? Svar på några myter om mediernas makt

Jag kommer i denna artikel att ta itu med några av de kända myterna som sprids av medierna och sedan upprepas i vardagen. Myterna gäller mediernas och journalistens ställning i samhället. Emedan journalisterna gärna vill se på sig själva som en yrkeskår som t.ex. läkare, jurister eller ingenjörer är detta i verkligheten väldigt långt ifrån sanningen. Eftersom många journalister saknar en forskarutbildning (något som man skulle tro vore mycket bra att ha för att undvika försnabbade slutsatser och ensidig nyhetsbevakning) är de inte ens nödvändigtvis förtrogna med den systematik som behövs för att komma åt (eller åtminstone komma närmare) ”sanningen”.

Journalisten handlar på allamansrätten när det gäller att närma sig individer, organisationer eller företag. Med andra ord har du precis samma rättigheter som journalisten att t.ex. stiga fram och börja utfråga en helt främmande person om dennes angelägenheter eller om företaget. Det finns ingen ”journalistisk myndighet” som skiljer journalister från mannen på gatan (fastän många journalister säkert skulle vilja lobba för en sådan maktställning). Om jag börjar peta i dina privata ängelägenheter, komma åt dina privata korrespondenser, samla information om dig i databaser och mappar (framförallt känsliga uppgifter), ringa upp dina vänner (eller skolor, tidigare jobb, företagspartners, osv.) så rör jag mig i gråzonen för vad som benämnas brott mot privatliv. Samma regler gäller för journalisten.

Om du däremot är en offentlig person och i synnerhet offentlig (statlig, kommunal, regional) beslutsfattare kan jag däremot (även som privatperson) samla dina tidigare beslut och uttalanden (om de är offentliga eller får bli offentliga) och skriva artiklar om dem. Men god sed och ansvarfull unyttjande av yttrandefriheten kräver att jag håller mig till fakta och till sanningen (med utrymme för enskilda tyckande och egna åsikter, såklart). Många journalister har problem med denna aspekt, tyvärr. Nedan tar jag upp några av de vanligaste myterna om journalisternas och mediernas rättigheter.

Kom ihåg: Om du inte skulle ha rätt att göra det, så har inte heller journalisten rätt att göra det!

• Myt 1: Journalisterna har rätt att fråga mig, eftersom det gäller allmänhetens intresse.

Fel! Även om du är politiker (offentlig beslutsfattare) kan du slå luren i örat på journalisten (precis som många journalister gör åt sina läsare). Vad som i själva verket menas med ”allmänt intresse” brukar tänjas och vridas så att journliasten och mediahuset ifråga får göra som de vill. I själva verket, skulle rättsväsendet pröva flera fall, är det sannolikt att definitionen på vad som utgör allmäntintresse skulle bli ganska snäv i jämförelse med vad medierna tycker att det är.

Om du är beslutsfattare eller om dina beslut och handlingar påverkar många människors rättigheter eller några människors viktiga intressen avsevärt mycket så bör du (men du tvingas inte) ge den information du kan om hur du har handlat, bakgrunden till dina handlingar och varför du har handlat som du har gjort. Om du har gjort fel eller gjort bort dig, borde du tåla kritik och ha självkritik och erkänna fel (samt rätta till dem om möjligt). Detta handlar om din etik, framförallt. Det handlar inte om någon rätt som medierna skulle ha gentemot dig! En tidning, blog, tv-kanal är just ett medium för att kommunicera med andra. En bra journalist låter dig förklara verkligheten såsom du ser den till personer som är intresserade av att veta vad du gör och hur du har tänkt. Men du är aldrig tvungen att ge en intervju elleratt svara.

• Myt 2: Om jag inte ställer upp är det ett tecken på att något är skumt

Fel! Du behöver inte svara på frågor om dina angelägeheter som inte har ställts av en myndighet som enligt lagen har rätt att utfråg dig. Och även då kan du vanligen konsultera med din jurist och även ha din advokat med dig. Och det kan finnas många legitima orsaker till att du inte vill tala med en viss tidning, journalist eller mediabolag. Det kan ha lika mycket att göra med själva journalisten, tidningen eller mediabolaget som det har att göra med intervjuobjekt.

Om du av erfarenhet vet att medierna vägrar att bevaka det goda du gör, medan de alltid tycks dyka upp när dina handlingar betvivlas är detta ett tecken på att du inte av rimliga grunder kan vänta dig en balanserad bevakning. Då kan du själv granska bakgrunden (aktivist, radikalpolitiker, smutsjournalistik) hos den journalist (eller tidning) som vill ställa frågor. Och om du hittar något skumt hos tidningen eller journalisten är det alltid bra att säga ifrån, även till chefredaktören, för att klargöra varför du inte ställer upp.

Slutligen har du möjligheten att besvara frågorna i allmänhet (hänvisande till fakta) på en egen hemsida. Här kan du också nämna att du inte ställt upp för en viss journalist eller tidning och bakgrunden till detta.

Det finns också ibland lagliga eller helt legitima orsaker till att du inte kan ställa upp fastän du själv skulle vilja. En kompetent journalist borde förstå detta när du förklarar det.

• Myt 3: Journalister får inte undersöka journalister

Fullständigt felaktigt!

I själva verket vore det mycket bra för medierna och för journalistiken om flera journalister som producerat tvivelaktiga nyheter undersöktes, både vad gäller sin personliga bakgrund (så långt som detta evt. förklarar bristen på neutralitet) och vad gäller journalistens förhållande till företag, organisationer, samhälleliga aktörer, osv.

Enligt den mycket tänjade definition som medierna har för vad som utgör allmäntintresse är journalister offentliga personer som kan och bör undersökas närmare. I själva verket behöver du inte betitla dig journalist (det kan förresten vem som helst göra som skriver då och då) för att göra undersökande journalistik om en journalist eller om en tidning eller ett mediabolag. Till och med ett intervjuobjekt kan undersöka tidningen eller journalisten som intervjuat en, i synnerhet om det senare visare sig att journalisten är nära knuten till en kokurrent (t.ex. ett stort teknologibolag eller en stat). Det som många företagare och högtkvalificerade yrkespersoner inte tycks förstå är att konkurrerande företag eller till och med stater som bedriver olaglig företagsunderrättelse kan utnyttja tidningar, journalister och mediabolag för att få tag på strategisk information på ett tillsynes lagligt sätt eller för att sätta käpp i hjul för konkurrenter.

• Myt 4: Om de blir förbannade på mig så bevakar de inte mig

Sannolikt!

Många har en önskan om att synas och höras i tidningen, på tv, på radio, osv. Det är förståeligt. Man vill att ens liv och livsverk ska betyda något in ett större sammanhang. Och många tror att medierna plockar upp människor med sina goda gärningar bara de börjar synas på ett slags radarsystem. Detta stämmer inte. Journalister är ofta mycket lata, inskränkta och egoistiska människor. De bevakar sådant som de själva är intresserade av. Om de har snäva intressen och även är litet enkelfuntade, så spelar det inte någon roll för dem om du har upptäckt en ny modell eller ens skrivit en mycket intressant bok.

Många tidningsredaktioner har en egen (husets) politik om personer, företag och organisationer som de inte under några (positiva) omständigheter kommer att bevaka. Ibland är orsaken att de upplever sig ha blivit bombarderade med skräppost. Men de har också en tendens att räkna en enskild e-mail som skräppost om det inte handlar om något som de själva absolut tycker att är viktigt och intressant, även om meddelandet i sig uppfyller alla krav för ett bra pressmeddelande. Ibland blir denna politik rentav konspirationsaktig när en tidning får på näsan av ett företag eller person och sedan för att ”hämnas” går in för att inte bevaka företaget eller personen alls.

Då kan man likaväl fråga om tidningen eller journalisten egentligen följer reglerna som de själva har lagt upp (för sig själva). Förstås är det journalisterna själva som övervakar sina egna handlingar så att någon reell risk för ingrepp finns inte om de gör bort sig. Då gäller det för personen eller företaget att irrelevantförklara massmedierna och utnyttja de nya möjligheterna som finns att få ut viktig information. Mer om detta i nästa avsnitt.

• Myt 5: Journalist som journalist

Nej, inte riktigt så.

Precis som medierna har vad de benämnar en ”nyhetströskel” så får intervju- eller nyhetsobjekt ha vad som gärna kan benämnas en journalistisk kvalitetströskel. Alla journalister är inte lika bra, neutrala eller ens trovärdiga. Har en journalist eller ett mediabolag hållit på med skrepjournalistik, så kan de inte jämföras med medier som hållit på med balanserad kvalitetsjournalistik. Det är upp till den intervjuade att besluta vad som anses med kvalitet i detta fall. Utkonkurrera gärna journalister och medier för att garantera att de du talar med verkligen klarar av att skriva balanserat, att lyssna och att förstå den information som du ger dem!

Och den som kan vänta kontakt från journalister i framtiden behöver inte vänta tills det blir aktuellt för att kartlägga pålitliga, balanserade och kvalificerade journalister som man är villig att tala med. Det går att själv aktivt ta reda på denna information eller att i förväg uppgöra ett ackrediteringssystem som filtrerar ut dåliga journalister från välrespekterade journalister och medier. Den som kontaktats har rätt att kolla upp journalisten och tidningen innan man går med på en intervju och att hålla sig helt till de medier och journalister som visat sig vara professionella och pålitliga (detta betyder inte att de alltid är på samma linje eller ger enbart okritisk publicitet).

Det finns en faktor som gör att nyhetsobjekt gör ödesdigra mistag och går med på att tala med sämre journalister: publicitetssjukhet. Hellre få din publicitet på betalda internättjänster som riktar sig till dem du vill tala med, än tillåta en mindre etisk journalist från ett litet eller stort mediabolag att förverkliga sig själv på din bekostnad.