|>>SVENSKFINLAND GRANSKAS 2008-2010<<|

Avslöjar korruption och bäste broder i medierna och i svenskfinland

Archive for the ‘Reportage’ Category

Myterna om Mediernas Maktställning Avslöjade – Var och en kan tacka nej till Journalisterna

leave a comment »

Har du blivit offer för en journalist? Svar på några myter om mediernas makt

Jag kommer i denna artikel att ta itu med några av de kända myterna som sprids av medierna och sedan upprepas i vardagen. Myterna gäller mediernas och journalistens ställning i samhället. Emedan journalisterna gärna vill se på sig själva som en yrkeskår som t.ex. läkare, jurister eller ingenjörer är detta i verkligheten väldigt långt ifrån sanningen. Eftersom många journalister saknar en forskarutbildning (något som man skulle tro vore mycket bra att ha för att undvika försnabbade slutsatser och ensidig nyhetsbevakning) är de inte ens nödvändigtvis förtrogna med den systematik som behövs för att komma åt (eller åtminstone komma närmare) ”sanningen”.

Journalisten handlar på allamansrätten när det gäller att närma sig individer, organisationer eller företag. Med andra ord har du precis samma rättigheter som journalisten att t.ex. stiga fram och börja utfråga en helt främmande person om dennes angelägenheter eller om företaget. Det finns ingen ”journalistisk myndighet” som skiljer journalister från mannen på gatan (fastän många journalister säkert skulle vilja lobba för en sådan maktställning). Om jag börjar peta i dina privata ängelägenheter, komma åt dina privata korrespondenser, samla information om dig i databaser och mappar (framförallt känsliga uppgifter), ringa upp dina vänner (eller skolor, tidigare jobb, företagspartners, osv.) så rör jag mig i gråzonen för vad som benämnas brott mot privatliv. Samma regler gäller för journalisten.

Om du däremot är en offentlig person och i synnerhet offentlig (statlig, kommunal, regional) beslutsfattare kan jag däremot (även som privatperson) samla dina tidigare beslut och uttalanden (om de är offentliga eller får bli offentliga) och skriva artiklar om dem. Men god sed och ansvarfull unyttjande av yttrandefriheten kräver att jag håller mig till fakta och till sanningen (med utrymme för enskilda tyckande och egna åsikter, såklart). Många journalister har problem med denna aspekt, tyvärr. Nedan tar jag upp några av de vanligaste myterna om journalisternas och mediernas rättigheter.

Kom ihåg: Om du inte skulle ha rätt att göra det, så har inte heller journalisten rätt att göra det!

  • Myt 1: Journalisterna har rätt att fråga mig, eftersom det gäller allmänhetens intresse.

Fel! Även om du är politiker (offentlig beslutsfattare) kan du slå luren i örat på journalisten (precis som många journalister gör åt sina läsare). Vad som i själva verket menas med ”allmänt intresse” brukar tänjas och vridas så att journliasten och mediahuset ifråga får göra som de vill. I själva verket, skulle rättsväsendet pröva flera fall, är det sannolikt att definitionen på vad som utgör allmäntintresse skulle bli ganska snäv i jämförelse med vad medierna tycker att det är.

Om du är beslutsfattare eller om dina beslut och handlingar påverkar många människors rättigheter eller några människors viktiga intressen avsevärt mycket så bör du (men du tvingas inte) ge den information du kan om hur du har handlat, bakgrunden till dina handlingar och varför du har handlat som du har gjort. Om du har gjort fel eller gjort bort dig, borde du tåla kritik och ha självkritik och erkänna fel (samt rätta till dem om möjligt). Detta handlar om din etik, framförallt. Det handlar inte om någon rätt som medierna skulle ha gentemot dig! En tidning, blog, tv-kanal är just ett medium för att kommunicera med andra. En bra journalist låter dig förklara verkligheten såsom du ser den till personer som är intresserade av att veta vad du gör och hur du har tänkt. Men du är aldrig tvungen att ge en intervju elleratt svara.

  • Myt 2: Om jag inte ställer upp är det ett tecken på att något är skumt

Fel! Du behöver inte svara på frågor om dina angelägeheter som inte har ställts av en myndighet som enligt lagen har rätt att utfråg dig. Och även då kan du vanligen konsultera med din jurist och även ha din advokat med dig. Och det kan finnas många legitima orsaker till att du inte vill tala med en viss tidning, journalist eller mediabolag. Det kan ha lika mycket att göra med själva journalisten, tidningen eller mediabolaget som det har att göra med intervjuobjekt.

Om du av erfarenhet vet att medierna vägrar att bevaka det goda du gör, medan de alltid tycks dyka upp när dina handlingar betvivlas är detta ett tecken på att du inte av rimliga grunder kan vänta dig en balanserad bevakning. Då kan du själv granska bakgrunden (aktivist, radikalpolitiker, smutsjournalistik) hos den journalist (eller tidning) som vill ställa frågor. Och om du hittar något skumt hos tidningen eller journalisten är det alltid bra att säga ifrån, även till chefredaktören, för att klargöra varför du inte ställer upp.

Slutligen har du möjligheten att besvara frågorna i allmänhet (hänvisande till fakta) på en egen hemsida. Här kan du också nämna att du inte ställt upp för en viss journalist eller tidning och bakgrunden till detta.

Det finns också ibland lagliga eller helt legitima orsaker till att du inte kan ställa upp fastän du själv skulle vilja. En kompetent journalist borde förstå detta när du förklarar det.

  • Myt 3: Journalister får inte undersöka journalister

Fullständigt felaktigt!

I själva verket vore det mycket bra för medierna och för journalistiken om flera journalister som producerat tvivelaktiga nyheter undersöktes, både vad gäller sin personliga bakgrund (så långt som detta evt. förklarar bristen på neutralitet) och vad gäller journalistens förhållande till företag, organisationer, samhälleliga aktörer, osv.

Enligt den mycket tänjade definition som medierna har för vad som utgör allmäntintresse är journalister offentliga personer som kan och bör undersökas närmare. I själva verket behöver du inte betitla dig journalist (det kan förresten vem som helst göra som skriver då och då) för att göra undersökande journalistik om en journalist eller om en tidning eller ett mediabolag. Till och med ett intervjuobjekt kan undersöka tidningen eller journalisten som intervjuat en, i synnerhet om det senare visare sig att journalisten är nära knuten till en kokurrent (t.ex. ett stort teknologibolag eller en stat). Det som många företagare och högtkvalificerade yrkespersoner inte tycks förstå är att konkurrerande företag eller till och med stater som bedriver olaglig företagsunderrättelse kan utnyttja tidningar, journalister och mediabolag för att få tag på strategisk information på ett tillsynes lagligt sätt eller för att sätta käpp i hjul för konkurrenter.

  • Myt 4: Om de blir förbannade på mig så bevakar de inte mig

Sannolikt!

Många har en önskan om att synas och höras i tidningen, på tv, på radio, osv. Det är förståeligt. Man vill att ens liv och livsverk ska betyda något in ett större sammanhang. Och många tror att medierna plockar upp människor med sina goda gärningar bara de börjar synas på ett slags radarsystem. Detta stämmer inte. Journalister är ofta mycket lata, inskränkta och egoistiska människor. De bevakar sådant som de själva är intresserade av. Om de har snäva intressen och även är litet enkelfuntade, så spelar det inte någon roll för dem om du har upptäckt en ny modell eller ens skrivit en mycket intressant bok.

Många tidningsredaktioner har en egen (husets) politik om personer, företag och organisationer som de inte under några (positiva) omständigheter kommer att bevaka. Ibland är orsaken att de upplever sig ha blivit bombarderade med skräppost. Men de har också en tendens att räkna en enskild e-mail som skräppost om det inte handlar om något som de själva absolut tycker att är viktigt och intressant, även om meddelandet i sig uppfyller alla krav för ett bra pressmeddelande. Ibland blir denna politik rentav konspirationsaktig när en tidning får på näsan av ett företag eller person och sedan för att ”hämnas” går in för att inte bevaka företaget eller personen alls.

Då kan man likaväl fråga om tidningen eller journalisten egentligen följer reglerna som de själva har lagt upp (för sig själva). Förstås är det journalisterna själva som övervakar sina egna handlingar så att någon reell risk för ingrepp finns inte om de gör bort sig. Då gäller det för personen eller företaget att irrelevantförklara massmedierna och utnyttja de nya möjligheterna som finns att få ut viktig information. Mer om detta i nästa avsnitt.

  • Myt 5: Journalist som journalist

Nej, inte riktigt så.

Precis som medierna har vad de benämnar en ”nyhetströskel” så får intervju- eller nyhetsobjekt ha vad som gärna kan benämnas en journalistisk kvalitetströskel. Alla journalister är inte lika bra, neutrala eller ens trovärdiga. Har en journalist eller ett mediabolag hållit på med skrepjournalistik, så kan de inte jämföras med medier som hållit på med balanserad kvalitetsjournalistik. Det är upp till den intervjuade att besluta vad som anses med kvalitet i detta fall. Utkonkurrera gärna journalister och medier för att garantera att de du talar med verkligen klarar av att skriva balanserat, att lyssna och att förstå den information som du ger dem!

Och den som kan vänta kontakt från journalister i framtiden behöver inte vänta tills det blir aktuellt för att kartlägga pålitliga, balanserade och kvalificerade journalister som man är villig att tala med. Det går att själv aktivt ta reda på denna information eller att i förväg uppgöra ett ackrediteringssystem som filtrerar ut dåliga journalister från välrespekterade journalister och medier. Den som kontaktats har rätt att kolla upp journalisten och tidningen innan man går med på en intervju och att hålla sig helt till de medier och journalister som visat sig vara professionella och pålitliga (detta betyder inte att de alltid är på samma linje eller ger enbart okritisk publicitet).

Det finns en faktor som gör att nyhetsobjekt gör ödesdigra mistag och går med på att tala med sämre journalister: publicitetssjukhet. Hellre få din publicitet på betalda internättjänster som riktar sig till dem du vill tala med, än tillåta en mindre etisk journalist från ett litet eller stort mediabolag att förverkliga sig själv på din bekostnad.

Annonser

LEDARE: Justitiekanslerns agerande gjorde Soc&Kom-affären till internationell diplomatsak

leave a comment »

I mars 2009 kom äntligen JK:s beslut i Gunnar K. A. Njålssons klagomål angående val av forskardoktorand vid Svenska social- och kommunalhögskolans forskningsinstitut FISS i november 2006. Njålsson hade inlämnat sitt klagomål 2007.

Hans Ånäs, undersökande journalist
Hans Ånäs, undersökande journalist

I sitt beslut (1183/1/07) upprepar biträdande JK Mikko Puumalainen Helsingfors universitets ställningstagande och påpekar att FISS rättat till en oegentlighet och detta räcker för honom. Enligt Njålsson rättades inte ens denna speciella oegentlihet till (en professors utlåtande att han inte var inskriven vid HU).

Hur som helst fanns många fler oegentligheter med i dessa skrivna utlåtanden som åtminstone delvis låg till grund för valet av sökande.

Nu råkar vi känna till tidigare JK beslut som gäller samma typ av oegentligheter:

  • Justititiekanslerns årsbok 2007 (s. 115)
  • Justititiekanslerns årsbok 2006 (s. 57)
  • I dessa fall har JK ämbetet prickat vederbörande högskola/universitet i den meningen att högskolan tillsänts en skrivelse vari oegentligheterna påtalats och räfst och rättarting efterlysts. Detta betyder inte nödvändigtvis att rättsliga åtgärder vidtagits mot vederbörande högskola.

    Så alltså inte i Njålssons fall.

    Eftersom jag finner det föga sannolikt att JK handläggare av inkompetens prickat universitet i tidigare fall blir min slutsats: antingen har JK ingen enhetlig eller rättsligt logisk linje i sådana här frågor och borde alltså inte handlägga dem överhuvudtaget eller också är Puumalainen inkompetent för sitt ämbete.

    I liknande fall har JK-ämbetet prickat universitet och högskolor

    för varierende och undermåliga sakkunnigeutlåtande.

    Så alltså inte i Njålssons fall.

    Det kan noteras att Puumalainen utnämndes till biträdande JK 2007, samma år som Njålsson inlämnade sin klagomål.

    Som minoritetsombudsman hade Puumalainen uttalat sig om Tatu Vanhanens uttalande i Helsingin Sanomat i augusti 2004 och ansett (Hbl 12.8.2004) dennes uttalanden som ”hets mot folkgrupp”.

    ”Om man i klartext påstår att vissa människor på grund av sitt ursprung är dummare än andra så är det enligt min åsikt förtal och överskrider tröskeln för polisutredning” hade Puumalainen sagt till Ilta-Sanomat. (Hbl 12.8.2004)

    Centralkriminalpolisen undersökte artikeln i Helsingin Sanomat och kom till en helt annan uppfattning än Puumalainen. Ingen tröskel för polisutredning hade enligt CKP överskridits.

    Nu har vi fått veta att vid FISS vad gäller år 2007 professorernas utlåtanden skrivits på speciella blanketter tydligen för att försöka undvika slarvigt skrivna eller rent felaktiga utlåtanden. Vi undrar om FISS under år 2007 kontaktat JK och berättat om detta nya förfarande i hopp om att eventuellt förekomma  ett negativt beslut och om detta i så fall orättmättigt accepterats av JK-kansliet i Finland.

    Hur som helst ger JK:s beslut grönt ljus för partiska, godtyckliga rent oprofessionella ställningstaganden vid val av sökande till forskartjänster.

    Ytterst är det forskningen i Finland som får betala priset.

    Bristande Dataskydd hos Finländska Stipendiefonder – Reportage Del II

    leave a comment »

    REPORTAGE 2008-12-31

    DEL II


    I förra delan av detta reportage avslöjade vi allvarliga brister i dataintegriteten hos de privata stipendiefonderna i Finland. Nu kommer vi att ta en närmare granskning av problemet och undersöka hur läget i Finland ser ut i jämförelse med västländer såsom Kanada. Vi ser även hur ett företag i Finland fått alltmer ansvar och makt genom åren när företaget fått i uppgift att handskas med tusentals finländska och internationella forskares känsliga person- och projektuppgifter.

    Våra intervjuer har gett intrycket att Finland, precis som Kanada och många EU-länder, har en modern dataskyddslagstiftning som skulle kunna tillämpas av de privata stipendiefonderna och övervakas av landets dataskyddsombudsman. Problemet vi har upptäckt är snarare att man i Finland inte tillämpar den befintliga lagstiftningen på många viktiga områden.

    Den kanadensiska erfarenheten

    Vi har tagit oss ut i världen, långt ifrån Ankdammen och Finland för att få svar på några viktiga frågor som stipendiesökande kan tänkas ställa. I Kanada, precis som inom EU och i Finland, har man en välutvecklad dataskyddslagstiftning. Stipendiesökande har rätt att veta varför deras uppgifter behövs och vad de kommer att användas till i förväg, alltså innan de skickar in uppgifterna. Hos fonderna i Kanada har man också sedan länge tagit ett system i bruk för att gardera sig mot fusk hos sakkunniga eller mot brister i utlåtanden.

    Enligt flera experter som vi intervjuade hos Kanadas samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsråd (Social sciences and humanities research council of Canada – SSHRC) har de sökandes dataskydd och bedömningsprocessens integritet på allvar i flera decennier. Här är det frågan om en statlig stipendiefond som behandlar cirka 12 000 stipendieansökningar per år, delvis via internet. Men lagstiftningen och ansvaret gör ingen skillnad mellan en stipendiefonds privaträttsliga eller offentligrättsliga art. Och på fondens hemsidor och i samband med ansökningarna finns noggranna uppgifter om ansökningsprocessens gång och om hur länge uppgifterna bevaras, vad de används till, vart de kan utlämnas och hur de sökande kan kolla sina egna uppgifter.

    På basis av de svar vi har fått i Finland frågar vi experterna hos SSHRC vad de anser vara ”intressekonflikter” som kan utgöra skäl för att misstänka en sakkunnig som bedömer en ansökan för jäv, om en sökande kan varna för en sakkunnig i förväg och hur man hos SSHRC filtrerar ut undermåliga eller misstänkta utlåtanden.

    Experterna på SSHRC hänvisar till handböcker som både anställda och sakkunniga tar del av innan de börjar med sina uppgifter. Enligt en av dessa handböcker utgör sakkunniga som är släkt, nära vänner, forskningskollegor, handledare och rivaler en risk för intressekonflikter i processen och bör därför nekas att ta ställning till ifrågavarande sökandes ansökan eller forskningsplan.
    Medlemmarna i arbetsutskottet för forskningsområde i fråga, i synnerhet ordföranden, får utbildning om hur de kan identifiera bristfälliga utlåtanden som sedan gallras bort. SSHRC är också förberedd för ”dead agenting” (att en vetenskaplig eller personlig rival inlämnar vilseledande utlåtanden eller muntliga kommentarer vid ett möte i syfte att gallra bort en sökande) om det skulle uppstå, men hittills har detta varit obefintligt som fenomen. Sökande får meddela i förväg om sakkunniga som inte är lämpliga i förhållande till den egna ansökan och ska ge en motivering för detta.

    Finländskt slarv med känsliga uppgifter chockerade kanadensiska experter

    Vi presenterar uppgifter som vi inhämtat från Finland, där en extern sakkunnig har yppat uppgifter om en sökandes stipendieansökningar utan lov och utanför stipendieansökningsprocessen och frågar hur SSHRC skulle gå tillväga om saken gällde en av fondens externa sakkunniga.
    ”Beroende på fallets detaljer skulle SSHRC antingen kontakta den sakkunniges universitet och be det att undersöka händelserna i enlighet med de avtal som vi har, eller så skulle vi sätta igång en intern undersökning av fallet på SSHRC. Om det konstaterades att den sakkunnige yppat information, i synnerhet om det fanns skriftliga bevis för detta, skulle vi vidta disciplinära åtgärder mot denne sakkunnige” förklarar en av de intervjuade experterna.

    Det finns säkert frågor som inte har funnit en lösning även hos SSHRC i Kanada, men dataskyddets grundläggande frågor tycks inte höra till dessa. När vi granskade dataskyddspraxisen hos Finlands akademi hittade vi många likheter mellan akademin och SSHRC. Registerbeskrivningar finns och användning av externa sakkunniga går till ungefär på samma sätt som i Kanada. Däremot lade vi märke till att Finlands akademi i praktiken utnyttjar internationella sakkunniga i mycket mindre grad än vad som framgår av forskningsrådets föreskrifter.

    Så kunde fusket minskas hos stipendiefonderna

    Så kunde fusket minskas hos stipendiefonderna

    Helsingfors företag i besittning av tusentals stipendiesökandes känsliga uppgifter

    Datalink Oy för tankarna mer till IT-branschen än till vad detta småföretag på Drumsö i Helsingfors egentligen sysslar med. Företaget är registrerat i företagsregistret i november 1985. En närmare titt på företagets hemsida avslöjar att Datalink erbjuder tjänster åt stipendiefonderna och deras beslutsfattare. Databaser och system för värdering av stipendieansökningar hör till service som det finska företaget tillhandahåller.
    Men få stipendiesökande har sett namnet på företaget, förutom i samband med de online-ansökningar som en ökande andel av de finlandssvenska och finska stipendiefonderna de senaste tre åren har börjat operera med. Och få av dessa stipendiesökande torde vara medvetna om att deras uppgifter, tillsammans med tusentals övriga sökandes person- och projektuppgifter, finns bevarade i Datalinks lokaler. Emedan de flesta finländska fonder som utnyttjar Datalinks tjänster inte hade någon som helst registerbeskrivning att visa upp för ett år sedan, kunde vi inte heller hitta någon som helst registerbeskrivning hos Datalink, foretaget som specialiserat sig på databaser och tjänster till stipendiesektorn.
    När vi kontaktade företagets VD Antti Etholén fick vi Datalinks förklaring till detta via e-post:
    ”Varje stipendiefond ansvarar som registerförare för sina egna ansöknings- och stipendieregister, varför vi ber Svenskfinland granskas kontakta de enskilda fonderna med frågor som gäller behandling av personuppgifter”.

    Registerbeskrivningar växer som svampar på nätet efter landets första dataskyddsklagomål mot stipendiefonder

    När en journalist från Svenskfinland granskas i maj 2007 begärde av två fonder att få se de egna person- och projektuppgifterna och att få veta hur uppgifterna användes, kom inget svar från varken Koneen säätiö (Kone stipendiefond) eller Emil Aaltosen säätiö (Emil Aaltonens fond). Vi följde upp klagomålet, som lämnades in till Dataskyddsombudsmannen i Finland redan den 30 maj 2007. Klagomålet var, enligt de uppgifter vi har fått, det första i Finland som riktats mot de privata stipendiefondernas dataskyddspraxis.
    Dokument hos dataskyddsombudsmannen visar att myndigheten under året tog kontakt med flera fonder. Efter något år gick dessa fonder till slut med på att upprätthålla och tillhandahålla registerbeskrivningar samt att informera sökande om hur deras uppgifter kan användas. Trots flera påstötningar om en registerbeskrivning kom det att dröja över ett år innan Koneen Säätiö och Emil Aaltosen säätiö la ut detaljerade registerbeskrivningar på nätet.
    Vi lägger märke till att flera av de privata fonderna, bland annat Jenny och Antti Wihuris Fond och Emil Aaltonens fond, hann placera ut lagstadgade registerbeskrivningar på nätet (i maj 2008 ) innan dataskyddsombudsmannens kontor återkom till klagomålsärendet. Beslutet i ärendet fattades den 17 juni 2008 mer än ett år efter att ärendet inleddes, men bara några dagar efter att Svenskfinland granskas kontaktade myndigheten för att få veta varför ärendet hade dröjt så ovanligt länge.

    Dataskyddsombudsmannens kansli ville undvika frågor om eventuella förhandsvarningar till fonderna

    När vi frågar dataombudsmannens representant överinspektör Mia Murtomäki om de sedvanliga behandlingstiderna hos myndigheten, förklarar hon att den genomsnittliga behandlingstiden är en månad, men att behandling kan dröja upp till tre eller sex månader. Tydligen har detta ärendes behandlingstid varit helt utanför den sedvanliga statistikens ramar.
    Vi hade flera avslutande frågor, bland annat om dataskyddsombudsmannens syn på fördelningen mellan Datalink Oy och de enskilda stipendiefonderna vad gäller ansvaret att informera personer vars uppgifter bevaras om sina rättigheter och om hur uppgifterna används. Vi hade också märkt att flera av de nya registerbeskrivningarna inte nämnde någonting om utelämning av personuppgifter till de externa sakkunniga som fonderna använder eller om dessa sakkunnigas plikter vad gäller dataskyddet. Och vi ville ställa frågan om dataskyddsombudsmannens representant hade väntat så länge med ett svar till oss för att kunna ge de överträdande stipendiefonderna tid att rätta till oegentligheterna.

    Våra intervjuer har gett intrycket att Finland, precis som Kanada och många EU-länder, har en modern dataskyddslagstiftning som skulle kunna tillämpas av de privata stipendiefonderna och övervakas av landets dataskyddsombudsman. Problemet vi har upptäckt är snarare att man i Finland inte tillämpar den befintliga lagstiftningen på många viktiga områden.

    Trots upprepade mail och flera förfrågningar om en intervju, svarade dataskyddsombudsmannens ledande tjänsteman Reijo Aarnio inte på våra frågor.